Nu är det slut, säger jag och lägger bestämt på luren. Den här gången menar jag allvar, nu ska jag gå vidare. Andas, hinna tänka klart och fokusera på det som är verkligt viktigt. Jag vet att jag försökt många gånger tidigare, men du har lockat mig tillbaka, in i din värld och allt spännande som händer där. Eller det jag blir rädd att missa, om jag inte är med dig. Förnuftigt sett så vet jag att det bara är en illusion. Så viktigt är det egentligen inte, men du har mig i ditt grepp. Jag kan inte vara utan dig.

Men nu är det slut och jag känner mig stark. Men så är du där. Du ger dig inte och jag märker hur jag dras mot dig, du menar att den här gången blir det annorlunda, vi ska bara umgås ibland, inte för mycket, och du ska ge mig egen tid och plats för mig själv. Jag tror dig.

I början går det bra och det känns skönt. Vi umgås ibland, har det ganska bra men snart inser jag att vårt beteende är tillbaka, jag har svårt att slita mig ifrån dig, jag vill ta del av dig osunt ofta och blir avskärmad från resten av världen.

Så här håller vi på och jag ser inte än slutet på vår historia. Vi fortsätter och letar efter en sund balans, kanske når vi dit en dag.

Men ibland vill jag bara göra slut. Med min telefon.