Tänk dig: du är nyutexaminerad och har landat en projektledarroll på ett stort företag. Du ska snart träffa projektgruppen för första gången och samtidigt hålla din allra första workshop som projektledare. Du har planerat det i onödig detalj och gått över och över det otaliga gånger. Du får bara chansen att göra ett första intryck en gång. Nu gäller det.

När du ler och skakar hand med alla nya och vänliga ansikten i projektgruppen känner du plötsligt att någon håller din hand lite för länge och för hårt och samtidigt som personen gör det, säger personen med en sarkastiskt entusiastisk röst högt och tydligt så att alla kan höra:
”Är du vår nya receptionist?”
Vad som var konstigt med den frågan var att företaget inte hade några receptionister. Vad som var ännu mer exceptionellt var att den här personen skrattade på ett hånfullt sätt efter att ha sagt det. Du försöker stå på dig och säger med en skakig röst:
”Nej, jag är projektledare.”

De två första stavelserna lyckades du säga med en fast ton och du är fast besluten att inte låta den här personen trycka ned dig. Du känner emellertid att dina ord och din röst blir lägre och lägre medan du försöker artikulera resten. Den lilla auktoritet du kanske hade haft sveptes bort som på en sekund. Du känner att du krymper till ett barns fysiska storlek och mentala nivå, metaforiskt sett. Du känner dig så frustrerad eftersom det känns som om du inte kan stå upp för dig själv och som att du ifrågasätter ditt eget syfte på företaget. Som om du plötsligt ifrågasätter din egen kompetens. Personen som sa detta skrattade bara, vände dig ryggen och gick bort. Du står stilla, ensam med mina tankar och kan inte röra på dig.

Mina reflektioner i efterhand

Som du förmodligen redan har gissat var det här en situation som jag upplevde på mitt första jobb. Jag var och är fortfarande chockad över den totala avsaknaden av professionalism på vår moderna arbetsplats. Jag är chockad över att vissa människor faktiskt använder härskartekniker, som dessa. Detta är en härskarteknik eftersom den här personen använde sina fördomar om min ålder, mitt kön och mitt utseende för att objektifiera mig. Den här personen använde sina fördomar för att göra ett skämt som de tyckte var roligt, men vilket var ett skämt på min bekostnad.

I situationen frös jag fullständigt till och kunde inte lyckas producera ett lämpligt svar och den som sa detta fick antagligen ut vad de ville av min reaktion. En bit längre fram när jag konfronterade den här personen med vad de hade sagt, blev det förklarat för mig hur jag skulle ”ta det som en komplimang”. Om jag någonsin skulle befinna mig själv i en liknande situation igen skulle jag definitivt inte reagera på samma sätt. Den här erfarenheten har just gjort mig starkare och nästa gång kommer jag att ha ett bra svar locked and loaded.

Jag skulle vilja avsluta den här historien mer positivt genom att titta på framtiden. För att vara helt ärlig tror jag dock att vi aldrig någonsin kommer att kunna bli av med sådana förtryckartekniker och orättvisa behandlingar. Det kommer alltid att finnas någon som är beredd att sjunka till en lägre nivå för att få ett billigt skratt eller systematiskt försöka förtrycka människor. Dessa människor vet att vad de gör är fel, eller att de befinner sig i en moralisk gråzon, och det är faktiskt en del av deras agenda och syfte. De skulle inte få den effekt som de vill ha om de inte befann sig i en moralisk gråzon från första början. Dessa människor kommer alltid att vara i den moraliska gråzonen, även om det rör sig på en relativ skala. Den goda nyheten är dock att det som antogs som orättvist behandling idag var förmodligen vanlig praxis på 50-talet, så förtryckandet blir åtminstone mildare i absolut jämförelse. För personen som behandlas orättvist kan det dock kännas lika illa i absoluta termer eftersom deras referensram troligtvis har rört sig den med.

Vad jag vill säga är att människor som vill förtrycka någon alltid kommer hitta ett sätt att göra det på, vilket ligger i den moraliska gråzonen, eftersom det alltid kommer att finns en moralisk gråzon. Därför, om vi inte kan bli av med det en gång för alla, behöver vi alla bara lära oss att hantera det tillsammans. För att överleva den moderna arbetsplatsen tror jag att vi alla måste se till att få tjockare hud och slåss mot dessa människor tillsammans i var och en av dessa situationer. Som i min situation så måste vi lära oss hur vi hanterar det själva. Om vi sedan ​​kan hantera det själva, kan vi hjälpa andra människor och stå upp mot dessa mobbare tillsammans. Vi kan också lära oss av andras erfarenheter och slutligen – och viktigast av allt – vi måste försöka att inte begå samma misstag och agera på våra egna fördomar själva. Vi behöver arbeta tillsammans – först då kan vi minimera förekomsten av härskartekniker och orättvisa behandlingar och förhoppningsvis förändra arbetsplatsen till det bättre. <3

Jag ville skriva och berätta om detta så att andra kan lära av min erfarenhet. Slutligen vill jag uppmana dig att snälla säga någonting om du eller någon annan behandlas orättvist. Jag vet att det är svårt, men jag tror på dig!

Tveka inte att höra av dig till mig om du vill på: pm@annaleijon.se

Om du vill kan du också läsa mer av mina texter på min blogg: annaleijon.se/

/ Anna